Berättelser av Bertil

Hur det började för familjen Cassemar, 1961

Skrivet av Bertil Cassemar 2006-2007


Kontoristföreningen, julmiddag och Gunnar Hallman


Min väg till Älgholmen gick via Kontoristföreningen. Jag antar att den inte finns kvar. Den var i mina ögon redan då, 1954, en mossig institution som varje månad skickade ut en trist tidning med ett brun-rött-orange omslag med en bildruta mitt på omslaget med reklam för en stencileringsmaskin eller någon annan kontorsapparat. Kontorsvärlden hette tidningen.

Vägen till Kontoristföreningen gick via min farmors sambo i villan i Enskede. Jag är inte säker på hur relationen ska rubriceras, det var mycket hysch-hysch från mina föräldrars sida, men min uppfattning på den tiden låg mer åt håller ”inneboende”. Det kanske var så också men antagligen en mer nära relation med tanke på att de nu ligger under samma gravsten.

Farbror Erik, som jag kallade honom, blev överförtjust att jag hade fått ett kontorsjobb på livförsäkringsbolaget Svenska Lif och var mycket ivrig att markera att hans mycket väl etablerade relation till styrelsen i Kontoristföreningen via sin vaktmästartjänst på LM Ericsson skulle kunna hjälpa mig till ett medlemskap. Jag kunde inte stå emot utan betalade min medlemsavgift ordentligt till långt in på 60-talet.


Året var 1960 och dataavdelningen skulle ha julfest och olika restauranter diskuterades. Antagligen var jag orolig vad en sådan skulle kosta, dels har jag ju alltid varit ekonomiskt lagd, dels var det inget stort överflöd hemma på Pepparvägen. Jag kunde nu tipsa om Kontoristföreningens restaurant Tornet, antagligen från en annons i Kontorsvärlden. Det angavs fördelaktiga priser på julbord med snaps och öl, precis det vi var ute efter. Jag fick uppdraget att beställa bord för 12 personer, alla kolleger på Verna, namnet på den för koncernen Svenska Lif-Städernas-Hansa gemensamma dataavdelningen.


Tornet ligger på Appelbergsgatan, parallellt med Kungsgatan, man ser den från Kungsgatan om man tittar in längs tvärgatan Målargatan. SIF håller till där nu. Jag var mäkta stolt att såsom mångårig medlem i Kontorsföreningen få introducera mig och mina datakolleger för hovmästaren i fin smoking och flera manliga och kvinnliga betjänter i vita jackor, frågan om de inte hade guldklaffar också, i en mycket mysig klubbmiljö. Det var inte mycket folk men man hade lyckats med en fin julstämning  kring ett stort julbord och man hade dukat upp ett stort långbord i matsalen. Det blev helt igenom lyckat, god mat, två servitörer kring bordet hela tiden och, som sagt, snaps och öl till passande pris. Den mångårige medlemmen trivdes väl som värd och, jag hoppas verkligen, skänkte många varma tankar till farbror Erik.


I kapprummet efter avslutad middag berättar Gunnar Hallman om en annons på anslagstavlan. Han hade en tid varit ute efter ett sommarställe att hyra och nu meddelades att hus fanns att hyra på Älgholmen, i första hand för medlemmar i Kontoristföreningen. Jag kommer ihåg att vi diskuterade om jag skulle ringa den angivna personen Åhlfeldt och be för Gunnar eller om han skulle kunna ringa själv. Jag var en blyg person till skillnad från Gunnar. Det var säkert det som fällde avgörandet. Gunnar hade ringt Åhlfeldt och, det var inga problem, en stuga fanns att hyra för 500:- över sommaren. Perfekt!



Gunnar Hallmans utflyttning

Gunnar och jag delade rum på kontoret. Jag fick därmed ta en passiv del i arrangemangen inför sommaren. Vi gjorde upp att jag skulle hjälpa till med utflyttningen en helg i månadsskiftet maj-juni. Gunnar hade beställt en eka någonstans norrifrån, jag tror Hälsingland. Vi får ut till Handens järnvägsstation i en redan fullastad Austin A30, ni vet, den där lilla bilen som kallades Elefantungen, grå och rund. Vi lastade på ekan, en två bord hög eka. Den var ganska stor i förhållande till bilen. Den vägde säkert en bra bit över vad som kan anses som trafiksäkert men medvetandet av sådana detaljer var inte så starkt på den tiden, C-G Hammarlund med Bilradion till trots.

Vi sjösatte vid Spirudden. Ekan läckte som ett såll, ur varje bord och varenda bottenplanka trängde vatten in. Jo, nog förstod vi varför båtar ska ligga i vatten en tid för att bli täta, men den saken hade inte blivit inplanerad. Vi gjorde några desperata försök att ro runt inne i viken för att se om ekan skulle tätna men det var inge större lycka med det. Till slut bestämde vi oss, det hela kunde ju inte stupa på den sista detaljen när vi lyckats både hitta ekan på järnvägen och få ut den till Spirudden. Allt, det var inte lite, lastades ombord och ekan fylldes upp till långt över relingen. En liten glugg lämnades framför aktertoften för att ge rum för öskaret.

Vi bestämde oss för att ro en kvart i taget, jag började, Gunnar öste. Det blåste en ganska kraftig ostlig vind, ganska kylig. Sjön visade sig gå ganska grov så bytet till Gunnar som roddare blev vanskligt i den överlastade ekan. Väl på plats visade sig det dock att han, duktigt i allt annat minns jag, var en urusel roddare. Vi kom ur kurs och vägen framåt var obetydlig, om ingen. Jag tog över och det fick bli så resten av vägen. De var hårt! Gunnar höll undan med öskaret och jag rodde utan vila. Udden vid Styvnäset visade sig inte som den räddning jag hoppades på, det var än långt kvar till räddande hamn på Älgholmen.

Den kom så småningom med all den varma prakt som hamnen i lä kan ge en så strålande försommardag! Vindstilla, härlig vårvärme och gröna ängar fulla med gullvivor och vitsippor! Helt fantastiskt! Otroligt!! Vi jublade och var alldeles hänförda.

Det var ett helt sommarbohag i båten så det blev flera gåsmarscher upp till 4:an (?), det hus som nu heter Sörgården. Trots att utsikten inte alls var lika fin som idag, det fanns ordentligt med skymmande träd, asp och al, så grep oss en oerhörd skärgårdskänsla, med det fina huset och fjärden nedanför. Jag tänker på Strindberg när han stod på Tyresös höjder och blev hänförd över Gränö och Kalvholmen, jag vet nu hur det känns!


Jag sa till Gunnar att jag också måste få tillfälle att hyra ett hus! Vi gick över ängarna, alla då jämna och fina, inga myrstackar eller sorkhål, gröna och fulla med blommor. Det fanns inga småtallar, sådana som de som på senare år blivit stora träd nedanför Älghornet, bara några små enar på den östra sidan av ön. Gunnar visade på ett hus just den sidan, 2:an, nu Sollöga, som han hört av Ålhfeldt eventuellt kunde vara ett alternativ till det han hade hyrt. Det var en ”gubbe med två söner som hyrde eller hade hyrt och som söp och fiskade mest” som hyrde eller hade hyrt.


Rodden hem gick antagligen lättare, jag minns inget från den.  Väl hemma på Pepparvägen berättade jag entusiastiskt för min fru Mona om dagens upplevelser. Det var så bördigt och vackert! Vi måste hyra! Tyvärr, hon var ganska bestämd, Hélène var en månad gammal och hon kunde inte tänka sig att bosätta sig på en ö utan telefon och el med ett nästan nyfött barn. Jag tyckte det var en ganska oentusiastisk inställning men tog väl så småningom mitt förnuft till fånga och stillade mig.

Proin non neque


Mauris at ipsum in justo venenatis sodales eget tincidunt ipsum proin venenatis volutpat nunc eu dictum quisque et nibh a velit euismod dignissim. Proin a risus in orci vestibulum eleifend suspendisse accumsan sem sit amet convali elementum tristique sapien risus volutpat justo non faucibus velit nibh non. Lacus lorem ipsum dolor sit amet tellus consectetur adipiscing elit sed placerat consequat augue in lobortis nunc placerat alobortis.

Sapien risus volutpat justo


Commodo eros morbi volutpat malesuada augue id dapibus vestibulum tempus nunc sit amet massa blandit turpisa non pulvinar dui pharetra tellus.

Nunc elit augue iaculis eu lobortis non egestas

Sit amet nunc cras in risus nulla ut egestas

Quam raesent quis rutrum ipsum tempus

Fringilla orci ut facilisis vivamus convallis

Sapien non eros blandit molestie etiam velit

Nulla consequat id dapibus sit amet

Nunc elit augue iaculis eu lobortis non egestas

Sit amet nunc cras in risus nulla ut egestas

Quam raesent quis rutrum ipsum tempus

Fringilla orci ut facilisis vivamus convallis

Sapien non eros blandit molestie etiam velit

Nulla consequat id dapibus sit amet

Lacinia dapibus, tellus odio iaculis mi, vel sollicitudin sem arcu sit amet lacus.


Gravida lobortis ornare

Lacinia dapibus, tellus odio iaculis mi, vel sollicitudin sem arcu sit amet lacus.


Gravida lobortis ornare